Frihet?

Tillbaka i skolan och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det kanske ska vara så.
Man kunde ju hoppas att jag har kommit lite närmare vad jag vill syssla med här i livet i allmänhet och i examensarbetet i synnerhet. Men nej.

Eller jo, vissa stunder känns det väldigt avslappnat och jag vet att vad jag än gör kommer det bli bra, bara jag lyckas börja med något.

Men ska sanningen fram är jag bara ännu mer vilsen än jag var i höstas.
Jag ville aldrig bli konstnär, varför intalar jag mig själv att mitt examensarbete bör bli ett jävla konstverk?!
Det känns som att det är vad som förväntas av mig, fast det är ingen som sagt det egentligen.

Ok, vad kan jag göra av mitt liv utöver att bli konstnär? För jag skulle bli en helt värdelös konstnär. Värdelös som i helt oförmögen att försörja mig. Och jag VILL ju inte bli konstnär, har jag inte sagt det?! Men vad vill jag göra då?
Bli kostymör?
Illustratör?
Folkhögskolelärare?
Konsthantverkare?
Syfröken?
Gifta mig rikt?
Flytta ut i skogen och föda upp Alpackor?

Jag har tänkt på tiden fram till min examen som min sista tid som fri. Det låter kanske knäppt när jag ständigt klagar över min prestationsångest och hur missnöjd jag ständigt är med mina prestationer. Men faktum är att jag inte har trott att jag kan bli något alls. Att tiden för examination betyder slutet för min lyckliga bubbla av förhoppningar och förnekelse av framtiden och början på den hårda verkligheten.
Ett samtal med Johan fick mig att fundera på motsatsen. Att examen är början på absolut frihet. Alla vägar öppna. Alla vägar tillåtna att pröva. Och misslyckas med om så blir. Det som skulle kunna stå i vägen är ekonomiska problem. Då får jag väl hitta ett tillfälligt skitjobb. Till och med jag borde vara kapabel till det.

Vet man inte var man skata vägen kan man alltid sticka en till sjal.