Bokträd

Här kommer ett första försök till stop motion film som jag gjorde för ett par veckor sen. När jag hittat sladden till kameran får ni se bilder på de gröna damerna.

Så här är det

Imorgon är det en sorts semiredovisning här på skolan, en avstämning med våra lärare och vår professor. Jag kom tillbaka till Långed i måndags kväll för att ha början av veckan på mig att samla tankarna och landa innan torsdagen. Det var svårt. Plötsligt visste jag inte alls vad det var jag ville med mitt arbete här i skolan. Mina anteckningar och bilder var meningslösa, fåniga, ointressanta. Hela min lilla skissprocess jag gått igenom här innan jag åkte på praktik tittade hånfullt på mig och lyste av oengagemang, lathet, ovilja, brist på hängivenhet och visioner. "Du är inget" väste den. "Du vill inget, kan inget, har inga mål alls och drivs inte av någonting utom möjligen lathet".
Jag vill inte att det ska vara sant. Den enda som bestämmer om det är sant är ju jag. Men vad vill jag då? Jag vet i alla fall vad jag inte vill och det är att stå imorgon inför mina lärare och klasskamrater och ursäkta mig, komma med undanflykter, tycka synd om mig själv. Det har jag redan gjort så det räcker. Idag skulle jag väl aldrig ha kommit in på den här skolan. Vart har mina drömmar tagit vägen? Min lust, min drivkraft, mitt självförtroende?

Tankar efter rymdfärd

Igår köpte jag den absolut sista biljetten till kvällens föreställning av Aniara. Det kändes lite speciellt att gå på teater helt själv. Liksom högtidligt på något vis. Jag var, som så ofta förr, omgiven av kulturtanter över 60. jag blir alltid lika förvånad över den höga åldern på teaterpubliken.
Den fantastiska scenografin är en, till synes, exakt modell av salongen vi sitter i, med bänkrader, balkonger, strålkastare och allt. men i halv starlek. Det ger till en början ett lite komiskt intryck när skådespelarna börjar orientera sig runt bland de små stolarna och krypa genom de små dörrarna. Men det är ingen känsla som består utan den byts snart ut mot en djup svärta. När svärtan inte får något ljus alls under hela föreställningen att kontrastera mot så känns 3 timmar väldigt långt. Den vackra men svårsmälta texten hjälper mig inte. Må hända att Harry Martinssons mästerverk var pärlor för svin i mitt fall men jag hade inte klagat om den kortats ned litegrand.
Den stora behållningen för mig var musiken och koreografin. Helen Sjöholms röst var värd att vänta nästan hela första akten på. Tillsammans med suggsesiva stråkar fick den mig att rysa gång på gång.