Jag har upptäckt något med min dator. Det känns som ett viktigt fel någonstans. Det går inte att sätta fingret på, men det finns där. Det är inte riktigt datorn i sig, den sköter sig bra, är fin, praktisk, kan lagra massor av ljud och bild och sen visa och spela upp detta närhelst jag önskar. Det är inte det. Det händer när jag använder datorn.
Den kan koppla upp sig till internet. En oerhört praktisk egenskap som jag visserligen betalar massa pengar för, men ändå. Oerhört fiffigt. Jag tror det är där problemet kommer in.
För att gå rakt på sak. Jag blir olycklig av att sitta vid min dator.
Vissa moment av datoranvändandet blir jag såklart glad av. Om jag bortser från datorns egna inneboende egenskaper så blir jag glad av möjligheten till kontakt med andra människor som inte bor i Dals Långed. Det är trevligt. Jag får möjlighet till oändliga massor av information av olika slag som kan vara till min glädje många gånger.
Men ändå upplever jag någon sorts tomhet. Det är som om datorn suger ut något viktigt, något som behövs för att känna äkta och beständig glädje. Den glädje jag känner blir tillfällig och innehållslös. Samtidigt lurar datorn mig att tro att den ska kunna fylla det hålrum den själv har grävt ut. Ett beroende skapas.
Den gör mig vemodig.
(För övrigt märker jag att mitt skriftspråk såväl som talspråk färgas otroligt mycket av min omgivning. Just nu pratar jag en salig blandning av göteborgska, småländska, värmländska och jag vet inte vad. Och just nu läser jag Erlend Loe och därför vill mitt skriftspråk härma honom på något plan. Jag som inte änns vet om jag gillar det sätt han skriver på!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar