Nästan hela helgen har jag suttit i mitt kök med sällskap av datorn, gitarren, en stickning och en tekopp. Jag har förbrukat stora mängder värmeljus eftersom jag inte har någon kökslampa.
I skolan har vi börjat en kurs som heter "Konstruktion och dekonstruktion" och handlar om sammanfogning på olika vis med en viss vinkling åt vävning. Det känns lite motigt just nu. Jag har inga idéer och inget material som känns på något sätt spännande att arbeta med. Uppgiften är mycket fri men ändå känner jag mig sjukt begränsad.
"Det handlar bara om att börja med någonting, vadsomhellst, så kommer idéerna sen" tänkte jag och spände upp lite trådar över en köksstol och gjorde ett pinsamt försök att väva. Det kändes sjukt meningslöst. Att peta runt med några garnstumpar fram och tillbaka utan mål eller riktning gav mig ingenting.
Jag tog fram virknålen istället och virkade ilsket en stund medan hopplösheten växte och växte.
En ilska vaknade i magen och började klösa och riva därinne. En molande känsla som var äckligt nära att förvandlas till ett utbrott av raseri eller gråt, bara den hittade något konkret att hänga upp sig på. Det fanns bara en sak att göra - gå till konsum och köpa choklad.
2 kommentarer:
konstruktion och dekonstruktion låtar spännande!! speciellt delen när man dekonstruerar =p (jag vet inte farför men då tänker jag på filmen: demolition man)
Om inspirationer, tror jag att det berur mäst på mans stämning(humör). Om man är positiv och tänker att man ska klarar sig bra, man ska hitta massa olika ide´ för att klara det där. Om man är negativ, då allting blir mörkt, och man ska inte ser inspirationer even om det ligger framför honom.
den som hjälper mig när jag är inte inspirerad, är att tänka inte på den som finns, med på den som kan finnas...
hoppas att det hjälper dig också! =)
jo, det blir ju en ond cirkel det där. Jag ska försöka släppa lite på mina krav tror jag bara göra vad som jag har lust med.
Jag kan återkomma med bilder hur det blev!
Skicka en kommentar